Jag har en ny blogg. Tjo!

http://gamleprosten.wordpress.com/

Herrgårdsmiddag med choklad i

Blev bjudna på fin 4-rätters middag på Herrgård av mor och far för ganska så många penningar. Mor och far, mormor och morfar, syster med sällskap och så min egen Hannifer skulle ta oss ut till Ramnäs för en trevlig påskmiddag. Det visade sig bli en mycket intressant upplevelse. För det första fick inte alla plat si bilen så syster med partner skjutsade ut oss. Vi tog mer eller mindre med flit den lite längre vägen (eller vi i baksätet hade inget att säga till om) vilket resulterade att lagom i Skultuna så insåg vi att vi antagligen skulle komma försent, något som resulterade att färden (14 km) som återstod spenderades i 150km/h (jag lovar, vi kollade på mätaren) längs en brokig skogsväg med skarpa svängar. Man var livrädd att bilen skulle fara av vägen, varenda gupp kändes i magen och jag blev till och med något åksjuk. En riktig skräckfärd.

Väl framme visade sig den gamla Herrgården vara ett vackert exemplar av gammal bruk-patron-säte med 4 våningar, 36 rum och flera fristående flyglar. Restaurangen var i den gamla matsalen, med kaffe i förmaket. Personalen var välmötande och vi tog plats längs det gamla dukade bordet, fick menyn uppläst och alla kände sig mer eller mindre behandlade som kungar med tanke på hur förstklassigt allt var. Kocken tittade till och med ut genom en liten lönndörr för att fråga hur det smakade. Restuarangen hade bara 4 bord på den våningen och middagen varade mellan 18 och 21. Vad stod då till bords:

Förrätt: leverpaté med bjönbärssylt och tryffel med ett friskt vitt vin från Frankrike.
Mellanrätt: Passionssorbet med grillad äppleskiva.
Varmrätt: Vällagat lamm med lime-rotmos och ett starkt, rökigt rött vin.
Efterrätt: Hasselnötsglass med colasås och körsbärspaj med ett ypperligt dessertvin.

Alla var glada, mor och far i högform, alla vet ju hur min far blir efter bara något glas vin och att han dessutom förnekar det. Jag tror inte vi haft så kul runt en släktträff på länge.

En topp fem är på sin plats:

1. Att alla kunde ha det trevligt tillsammans och känna någon slags samhörighet. Det var särskilt kul eftersom det inte brukar vara så i min släkt. Jag kunde riktigt mysa mig genom middagen och sedan det goda samtalen om fönsterbrädor eller inte i gamla fönster i förmaket med kaffe (där mor och far såklart hade olika åsikter).

2. Dessertvinet. En underbar smaksensation som genast ska inhandlas på Systemet.

3. Att man mycket väl kände sig som den gamle brukspatron när man satt i den exklusiva salen och blev uppassad. Ingen annan verkade bekväm förrän efter någon timme, men jag trivdes som fisken i vattnet. Så skulle man leva och äta.

4. Att jag och pappa har så otroligt lika beteenden när vi är berusade, eller påverkade. Vi har samma blickar, samma hemliga flin och samma kroppsspråk. Sen var det ju kul när min far som vanligen inte bjuder på sig själv mer än nödvändigt stod för lejonparten av underhållningen kring bordet.

5. I källaren hade de en bar inredd som en slags gästgivaregård från medeltiden med valv av sten, bänkar i massivt trä och djurhudar att sitta på... hela stämningen där nere var magisk.

---

Säsongsavslutning av "Så ska det låta" med eminenta bröderna Ekorg samt Dea Norberg och Charlotte Nilsson (någon mer än jag som inte accepterar att hon gift sig?). Det var inte brödernas vackra samstämmiga sång, deras uppenbara känslor för varandra eller ens Peter Settmans otroligt bitska kommentarer som gjorde programmet till en höjdare, utan valet av den gamla Ernst Rolf låten "de é ju grabben med choklad i" som fick både mig och Hanna att dels se om sekvensen minst tio gånger, vikta av skratt. Låt mig förklara situationen:

Dels var det det att Peter Settman skrattade fram den förvrängda titeln, "det är ju den schweizernötsfyllda killen" (bara den titeln, hahahahaha), dels att Putte snabbt tryckte ned tangenten på pianot och liksom lite hemligt men ändå upprymt viskade fram "det är ju grabben med choklad i..." till sina lagkamrater, som om han inte kunde tro sina öron, dels det smått obeskrivliga leendet han gav när han insåg det ironiska i situationen... och så herr Settmans slutord där han betonade titeln. Makalöst. Kvällens roligaste.

Hemligheten bakom de starka känslorna inom Final Fantasy serien...

...är inte för mig som man kanske först kunde tro de tragiska berättelserna om världen, personerna som befolkar historierna (både onda pch goda). Inte heller den allt för ofta förekommande vemodiga kärlekshistorien mellan de båda huvudkaraktärerna utan snarare något som de flesta ser förbi, nämligen vemodet i den bortglömda karaktären.

Det är oftast en flicka, något utanför huvudhistorien men mycket närvarande. Hon har näst intill alltid tragiska omständigheter och allt för ofta går det henne ganska dåligt. Till skillnad för huvudpersonerna som i sin misär ändå finner varandra på slutet så blir den här karaktären lämnad till sitt öde, den som ensam bär ensamhetens och sorgens tyngd efter att eftertexterna rullat förbi. Detta är så gott som alltid min favoritkaraktär.

FF7. Ursprunget till denna karaktärs moder, Aeris, som ensam och övergiven bor i en kyrka långt ner i slummen under staden Midgars industriella ok. I omvärldens mörker och sakta förtvinande står hon ensam för ljus och kärlek. Karaktären träffar en i hjärtat direkt, hennes personlighet och sätt ät så främmande från allt annat att man vet direkt att det kommer gå henne illa. Likväl är det hon som genom att offra sitt liv räddar alla och ger de andra karaktärerna vad de behöver för att besegra Sephiroth och kullkasta hans planer. Scenen, som var mycket oväntad, där Aeris ensam beger sig till the city of the ancients för att frambesvärja den ultimata magin i djupt meditation har gett flertalet spelare en gråtattack och chock då hon brutlat mördas. Scenen med hennes begravning i vattnet och den enorma musiken ger en fortfarande gåshud och får ögonen att tåras. Spelhistoriens sorgligaste ögonblick.

FF8. Historien om kärleken och den hopplösa kampen för frihet mellan Rinoa och Squall är visserligen otroligt vacker och vemodig, för att inte tala om känslomässig, men det är Quistis som fångar mig. I en värld av modernt slag där alla har en plats är hon borttappad i sig själv och trots att hon gör sitt bästa i allt så faller hon snabbt bort, utan någon att vända sig till och utan någon egentlig vän. fångad mitt mellan eleverna och lärarna på akademin tillhör hon inte någon och hennes känslor och drömmar krossas en efter en under spelets gång. En karaktär som ensam bär sorgen av misslyckande när allt löser sig för alla andra.

FF9. Många anser Vivi vara den vemodiga karaktären i spelet och det har de iofs rätt i. Den filosofiska frågan om en hel ras tillkommande och utrotande av egoistiska skäl berör verkligen men det är Beatrix som berör mig. Med ett gott hjärta och spirande känslor för riddaren Steiner (scenen med kärleksbrevet är den bästa i hela spelet) är hon fast i tjänstgöring hos mörkret. Sliten mellan plikt och känsla driver hon igenom spelet som en av de hårdaste på den mörka sidan tills hon ger efter för sina känslor och spelar en betydande roll för huvudpersonerna på slutet.

FFX - FF11 - FFx-2. Har egentligen ingen sådan här karaktär... jag gillar den hårde Auron i tian och samtliga karaktärer i x-2...

FF12. Penelo är flickan som är föräldralös, hennes "bror" Vaan som också är föräldralös (de är uppfödda under samma tak) är hjälten som för handlingen framåt genom sina försök att bli något mer än att stanna på samhällets botten. Penelo driver med, ständigt i bakgrunden och ständigt utan att få något gensvar för de saker hon egentligen gör. Det är lite som ett drama i sig och man kan nog inte förstå karaktärens storhet utan att spela spelet. Penelo går rakt in i hjärtat på en som ingen annan gjort sedan Aeris. Det är stort.

Serier som förhindrar "insane in the mainframe"....

1. Battlestar Galactica. Serien om människans desperata kamp för överlevnad i ett AU som är otäckt likt vårat i sina mörkaste stunder, en serie om mänsklighetens utrotande och om oförmågan att komma till försoning med sitt förflutna. En Sci-fi serie som griper tag i frågor som annars inte är förknippade med serier av detta slag, existensen i sig, orsaker av val vi gör och det personliga ansvaret inför en situation. Ett måste. Säsong 1 och 2 släppte, säsong 3 går på TV nu och nästa år kommer säsong 4.
Favoritkaraktär: Adama Sr, Col Tigh, Dr Baltar, No.6.

2. Dr. Quinn. Vilda Västern serien som har allt ett utmärkt drama har, förlagt till en tid, plats och rum som fascinerar mig. Vad som är ännu bättre är de starka karaktärerna, till och med den menlösa Pastorn lämnar ingen oberörd. 6 säsonger.
Favoritkaraktär: Alla, utom Sully när han blir präktig.

3. Babylon 5. Ytterligare en Sci-fi, med liknande frågor som BSG, men utan allvaret och det mörka. B5 är en klassisk Sci-fi med alla ingredienser för dem som gillar rymdaction. 5 säsonger.
Favoritkaraktär: Cmdr Ivanova, Talia Winters, "The Shades".

4. Star Trek. TOS, DS9 och kanske något enstaka avsnitt ur de andra. Klassikern man aldrig tröttnar på. TOS 3 säsonger och DS9 7 säsonger.
Favoritkaraktär: Spock, Kirk, McCoy, Chapel... ingen speciell i DS9.

5. Gilmore Girls. Drama på hög nivå. En av de bästa serierna där det inte händer något actionfyllt alls men som fyller en med spänning och glädje. En serie där huvudpersonen är den klart minst intressantaste. 6 säsonger, 7 och kanske 8 på väg.
Favoritkaraktär: Paris Geller.

6. Road to Avonlea. Den kanske bästa serien någonsin i kategorin drama. Yowza. Kan inte beskrivas, måste ses! 5 säsonger, kanske 6?, ringrostigt minne :(
Favoritkaraktär: Sara och Felicity.

Melodifestival FINAL....

...som lämnade en besk, eller snarare ljum och menlös känsla efter sig. Det var varken spännande eller för den delen givande. Men jag kan pränta ner de bästa minnena från vårens schlgerspektakel.

1. Den stor bristen på bra bidrag... det gäller både generellt och när det kommer till att hålla internationellt. Det var mest skit faktiskt. Man blir sporrad att skriva ett eget bidrag men samtidigt blir man ganska skrämd, av tusentals bidrag var detta de 32 bästa? Snälla nån, vad är det för klåpare som vi har i det här landet.
Följande kommer undan med hederna i behåll: Sarah Down-Finer, Caroline af Ugglas och Måns Zelmerlöv (hur stavas det eg?).
Följande kommer undan med hedern, om än inte internationellt: Anna Book, The Ark, Sonja.
That's it... 6 av 32. Sen gillade jag iofs Missmatch, Nanne och The Attic, men inte för att det var särskilt bra låtar utan för att de påminde om andra, bra låtar.

2. Christian Luuk är tillsammans med Lena PH de hittills bästa programledarna.

3. När Sonja Aldén vinner över Magnus Uggla i andra chansen och vi alla skriker rakt ut, spontant... lycka i liten förpackning.

4. Att de flesta bidrag lät ganska skräpiga jämfört med på skivan. Den största skillnaden var i "Addis Black Widdow" där flickan i fråga lät som, ja jag vet inte vad, på scen och helt utmärkt på skiva.

5. Att man kunde ha kul ihop, eftersom folk alltid träffades på lördagskvällarna för att umgås, titta på sjuka saker på youtube och på gamla schlagerdvd:s. Det är underhållning det.

Svar på utmaningen 6 underliga saker om mig själv

1. Egentligen skulle jag vilja bli präst, något som försvåras av att jag inte är kristen. Det innebär också att mina egentliga ämnen på högskolenivå är teologi och filosofi, men jag är både för lat och för bekväm för att göra något av saken.

2. Jag har en barnslig förtjusning i anime-op:s. Kan sitta en hel dag och titta och lyssna. Mitt kunskapsförråd av anime op/end är dessutom stort nog, eller var iaf, då det begav sig, i klass med Anders Hj:s.

3. Mina favoritgenres i musik är klassisk musik, death metal och japansk fusionpop.

4. Mitt andranamn är inte Rolf, trots att jag envetet hävdat det i alla år.

5. Jag tycker att Final Fantasy serien är det närmaste mänskligheten kommit att skapa verkliga känslor på ett icke-naturligt sätt på så vis att det verkligen berör mig.

6. Jag brukar dissekera argument och tankar i det oändliga för att komma fram till slutsatser om hur saker är, vad folk egentligen säger och menar och vad jag tycker och tänker. Därför kan jag ibland vara otroligt långsam med att svara på tilltal och frågor, men det lönar sig.

Powell-power

Det är ju inte lockarna, men väl glasögonen...

Lite mera av den stil jag tänker mig henne i slash-sammanhang. Mycket nöje.

Lennart Johansson tar oss alla med storm

Det handlar inte om den gamla fotbossbasen, utan som den nya serien "leende guldbruna ögon" som visas på SVT1, måndagar 20.00. Har man missat det så får man skylla sig själv. Serien är ett uppsving för svensk drama och en högst personlig favorit för mig. Jag gilar dessutom musiken, Lennarts röst (om än han kunde ta i lite mer) är fascinerande på något sätt. Det finns en sötma i rösten, som får mig att tänka mycket på gamle Anders (the golden voice)... de delar dessutom vissa karaktärsdrag i sin obotliga optimism och en air av oskuldsfull kämparglöd. Det är sådant som gör mig glad.

Köp skivan på CDON, se programmet på SVT:s webbtv och njut.

---

Bäst just nu:

1. Allt med Lennartz...
http://www.myspace.com/lennartzmusik

2. Främling, Magnus Carlsson & Rickard Engfors.
http://www.youtube.com/watch?v=e8HT9eYdWu4

3. Värsta schlagern, Linda Bengtzing & Markoolio (hur ser mannen ut egentligen!!! Titta på honom under verserna. För övrigt tycker jag särskilt mycket om Björn Kjellman parodin i videon. Högklassigt).
http://www.youtube.com/watch?v=2XDPkS3n8Mo

4. Missmatch... något uthånade i MF för sin drop dead, men likheterna, om än i mycket mild ton med det gamla kultbandet "Republica" gör att jag bara måste gilla låten.
http://www.youtube.com/watch?v=Nm7F9Lq8ujk

"Republicas" drop dead gorgeous coming up:
http://www.youtube.com/watch?v=WlcDwxSa8g0

5. Caroline af Ugglas... the goblin is here to stay.
http://www.youtube.com/watch?v=c6uFfbxn0fw

Hermione Granger/Pansy Parkinson del 2



...in the making.

Jag har funderat en stund och kommit fram till att publicera denna slash på tre delar i bloggen är en ypperlig idé. Vad ska man annars ha sin blogg till, än för att roa sig med sina egna tankar och händelser. Så till er eventuella som läser, blogginläggen med slash innehåll kommer att vara NC-17, i sina bästa stunder. Det får ni leva med.

En av de stora frågorna så här i processen av att skriva slashen är huruvida Pansy är blond eller svarthårig. Jag är en så pass usel läsare av HP-böckerna (det var ett år sedan) att jag inte minns. Har alltid tagit för givet att hon är mörk, men en del fanart har gjort mig förvillad. Har jag kommit på något namn, ja det har jag. Den heter tills vidare "wet fingers". Jag tänkte bygga på konflikt och kan redan nu lämna en del varningar ang. slashen: same-sex pairing, AU, angst (nödvändigt eftersom de från början inte gillar varandra... och ja, ni får läsa själva).

---

That's it folks!

---

När vi nu ändå är inne på ämnet, så här har vi mina topp 5 KF önske slash-pairings.

---

1. Colleen Powell (med det lockiga håret och glasögonen) & Rosemary Kaye

Den här har jag en hel scen framför mig om hur det skulle gå till.

2. Joan Ferguson & Tracey Belman

Allt man får är en teaser.... *argh* vi vill ha mer.
---

3. Bobbie Mitchell & Paddy Lawson

AU så det stänker, men man kan ju bara tänka sig...

---

4. Jim Fletcher & Rodney Adams

När vi ändå är inne på AU... skulle inte detta vara den optimala kombinationen.?!

---

5. Joan Ferguson & Terrie Malone

Man vill se något, något mer och intimt.

---

Och sedan finns det en hel del spänning mellan Wendy Glover och Lisa Mullins, men de tar sig inte in på topp 5.

Andra... förlåt, sista chansen.

Så var det läge att avsluta deltävlingarna med ett maraton nummer av andra chansen. Två gånger fick de gå upp och göra sina låtar. Konceptet var bra, de små "duellerna" var roande, jag gillade speciellt den första traditionella duellen mellan Elin och Jessica... men var det någon mer än jag som tyckte det var skumt med Elins rosa duellbyxor...

Jag vet att mamma inte uppskattar Luuk:s upptåg. Hon anser honom bara var "för mycket". Om man känner min mamma vet man vad det betyder.

Så vad tyckte jag om de som gick vidare? Ja att det var de två bästa bidragen som "vann" är det ingen tveksamhet om, även om jag inte gillar Sanna Nielsen som artist något vidare. Sonja däremot, sist hon var med kallade hon sig "Sonya"..., det var en ren fröjd att se henne gå vidare på bekostnad av den gamle avdankade. Jag får hoppas att Herr Uggla fattar piken och lägger av. Han kan sitta i soffan och mysa med sina miljoner utan att förpesta öronen på oss som vill ha lite kvalitativ musik. Tack.

Vad ska man säga annars... kvällens höjdpunkt var annars de intressanta, smått pikanta detaljerna om skådespelaren bakom Noeline Bourke (KF). Det är något man verkligen vill veta mer om. Annars tänker jag mest på karaktären Gustav i "Varuhuset" (hette det så?). Det borde vara mer av Gustav, en man som vet hur man för sig.